Tankesaft

De motivationsfaktorer och belöningsmodeller som är utbredda i samhället fungerar för mekaniskt arbete, men ger motsatt resultat för kreativt arbete. Detta är resultatet av flera studier som sammanfattas och levereras oerhört proffsigt av Dan Pink.

Gårdagens inlägg om Hackerspaces @ skolan genererade en mycket intressant diskussion på Facebook. Ett av ämnena som dök upp i denna diskussion gällde incitament och motivationsfaktorer för kreativt arbete. Det fick mig att tänka på ett par riktigt bra videoklipp av den politiska talskrivaren och författaren Dan Pink som jag tänkte dela med mig av.

Inledningsvis i sitt TED talk tar Dan upp Karl Dunckers klassiska stearinljusexperiment från 1945 och kopplar det till senare experiment runt yttre motivationsfaktorer.

I de exempel som Daniel listar upp så är trenden solklar; yttre motivationsfaktorer (i.e. morot och piska) försämrar resultatet för uppgifter som kräver kreativt tänkande, men de fungerar bra för uppgifter som inte kräver kreativt tänkande.

Dan hävdar att för att motivera kreativt arbete så fungerar inre motivationsfaktorer bättre och belyser tre sådana faktorer:

• Självständighet (autonomy)
• Skicklighet (mastery)
• Syfte/mål (purpose)

Dan nämner två framgångsrika företag som har tagit till sig dessa principer; Atlassian och Google

Min personliga reflektion är att det ligger mycket i det som Dan Pink framför. Jag kan definitivt relatera till de tre inre motivationsfaktorerna i det jag arbetar med dagligen. Jag har dock en motivationsfaktor (eller möjligtvis är det en värdering) som jag lyfter högre än Dan Pink. Det som jag ser som viktigast är helt enkelt att ha roligt.

Nåväl, nog tjatat. Nedan finns TED talk klippet och RSA animationen av RSAnimates. Mycket nöje!

Varför finns det inte ett större engagemang runt innovation och uppfinningslusta redan i skolan? Vad kan man göra för att tillvarata intresset hos de elever som vill utveckla sin kreativa ådra åt uppfinnings och innovationshåll? Här är ett enkelt förslag som kanske skulle kunna boosta intresset för uppfinningar och innovation för ungdomar i skolåldern.

Hackerspaces är ställen där entusiaster kan arbeta tillsammans eller individuellt med projekt. Detta för att bygga något skoj och för att lära sig mer på kuppen. De tre stora städerna samt Umeå har i dagsläget hackerspaces. Men detta borde kunna breddas och förbättras.

Ett mycket enkelt förslag är att upplåta skolverkstäder och lokaler kvällstid till hackerspaces. Jag tänker mig en modell som liknar musikskolans ensembleverksamhet, fast för uppfinnings- och prototypsugna ungdomar. Ungdomarna kan arbeta i grupp eller individuellt med sina alster och ta hjälp av (och hjälpa) andra, kanske mer erfarna entusiaster. Man kan blanda in presentationer och föreläsningar om exempelvis Arduino, som är den digitala entusiastens nya schweiziska armékniv.

Min tanke för att utveckla idén vidare är att uppvakta och lobba idén för kommun, närings- och utbildningsdepartementet.

Jag tror att förslaget skulle kunna uppmuntra till innovation bland skolungdomar, skapa en brygga in i vuxenvärlden (nåja =) och leda till värdsfred *host* =).

Vad tror ni? Flip eller flop?
Hur kan man på bästa sätt börja utveckla idén vidare?

Lider du av idétorka? Oavsett om du vill generera nya idéer eller lösa problem, finns det många verktyg att tillgripa när hjärnkrampen har satt in. Här är ett axplock av olika metoder.

Vad är lateralt tänkande?

Termen lateralt tänkande beskrevs första gången av Edward De Bono 1967 i boken ”The Use of Lateral Thinking”.

Lateralt tänkande är närbesläktat med problemlösning, men skiljer sig på en viktig punkt: I problemlösning räcker det ofta med att komma fram till en fungerande lösning. Målet med lateralt tänkande däremot är att hitta många möjliga alternativ.

Detta hindrar inte att man använder verktyg för lateralt tänkande även vid problemlösning. Speciellt om man likt Fleming Fartland har fastnat i en tankemässig vinkelvolt. Här har jag listat lite olika metoder att generera nya idéer. Hoppas att de smakar.



De Bonos hattsystem

De Bonos sex tänkarhattar fick lite oförtjänt dålig reklam i dagspressen för ett par år sedan då Laholms kommundirektör köpte tänkarhattar för 18 000:- till cheferna i kommunen.

De Bonos hattsystem är ett verktyg för kreativa möten eller enskilt kreativt arbete. Metoden går ut på att man alternerar tanke- och förhållningssätt i olika faser. Under dessa olika faser så bär alla närvarande samma ”hatt”, dvs har samma förhållningssätt till idén.

Tanken med hattsystemet är att fokusera och förbättra tänkandet,
förbättra kommunikation och uppmuntra till kreativt och lateralt tänkande.

De sex hattarna har olika fäger som signalerar olika betydelser:

Vit – Neutralt förhållningssätt. Enbart klargjorda fakta och siffror. Inga spekulationer eller känslor.
Röd – Rött signalerar emotionella aspekter. Magkänsla, intuition.
Svart – Den svarta hatten står för negativa aspekter. Leta efter nackdelar, risker och fel.
Gul - Möjligheter. Positivt förhållningssätt. Fokuserar på att hitta fördelar.
Grön – Kreativitet och nya idéer. Försöker hitta alternativ.
Blå - Den blå hatten är lite annorlunda än de andra hattarna, då den fokuserar på metaperspektiv. Den blå hatten ser på progressen och processen av det kreativa tänkandet och analyserar vilken hatt som behövs i processen.

Jag säger som Kurt Olsson: ”Ja, ja, ja! Det var väl ett himla hattande här då?!”

Diversitetsmetoden

Vi är alla unika, det förenar oss alla =).

Diversitetsmetoden är ett enkelt sätt att nyttja det som skiljer oss för att generera nya idéer. Den fungerar bäst om man är en liten grupp på ca 2-6 personer. Under fem – tio minuter så försöker ni lista så många saker som möjligt som skiljer er åt. Det kan vara allt från utseende på örsnibbar till kostval, religion, skostorlek etc. Gör upp en lista på alla olikheter ni kommer på.

När ni har sammanställt listan, välj ut två olikheter att arbeta vidare med vidare och fundera ut vad som skulle kunna nyttja dessa olikheter.

Som exempel kan jag nämna en workshop som jag deltog i, där vi i gruppen kom fram till att vi hade en vegetarian, en som bara ville äta kött, en som var allergisk mot gluten och en föredrog fisk. Med andra ord skiljde våra kostvanor oss åt. En annan sak som skiljde oss åt var våra personlighetsprofiler; en var dominant, en annan utåtriktad och social, en tredje introvert och uppgiftsorienterad etc.

Detta ledde oss till en idé om att skapa restaurangguidesapplikation för smartphones. Målgruppen var vilsna, hungriga resenärer. Genom att skapa en matprofil (kost) och en social profil (exempel: gillar energifyllda ställen med mycket liv eller lugna tysta ställen) som man synkar med de andra i gruppen så skulle man i kombination med en positioneringstjänst och en restaurangguide med ett betygssystem få fram en lista på bra restauranger som uppfyller både kost och atmosfärbehov för gruppen.

Provokation

Vi tänker ofta genom att känna igen mönster och reagera på dem. Dessa reaktioner är ofta baserade på våra tidigare erfarenheter. Besvärligt nog så ligger ofta de bästa lösningarna inte i de mönster som vi reagerar utefter.

Provokationsmetoden kan användas för att bryta dessa dessa tankemönster och hitta nya lösningar. Det man gör är helt enkelt att göra dumma yttranden där vissa antaganden helt enkelt inte stämmer. När det är gjort så nyttjar man andra tankemönster för att bedöma yttrandet och initiera idéer.

Exempel: ”Hissar bör inte ha något golv”.
Detta kan då initiera tankar om att bygga hissar med glasgolv eller en hiss där man sitter ned i stolar som vrids 90 grader mot luften för att sedan kunna accelerera väldigt snabbt. Det kanske skulle kunna passa bra i det där tolvhundra våningar höga huset som ni funderar på? =).

När man väl har yttrat provokationen så kan man undersöka den ur olika synvinklar.
Vilka konsekvenser skulle det få? Vilka fördelar? Vilka förutsättningar skulle krävas?

Edward de Bono utvecklade en variant av denna metod som han kallade Po (Provocative operation). Där han förespråkade användning av ordet ”Po” som en etikett för en provokation.
Exempel:
”Po: Kunder skall bara betala om de är nöjda”
”Po: Produkten skall inte ha någon färg”

Man utvecklar tankarna genom att se på konsekvens, fördelar, förutsättningar, hur det skall fungera, förändring etc.

Slumpmässigt ord

Slumpa fram ett eller ett par ord och använd dessa för att bryta tankemönster.
Enkla sätt att generera ord är att peka i böcker, att slumpa fram från en ordlista etc.

Säg till exempel att ni funderar på ett nytt sätt att spara vatten vid diskning. Ordet som ni får fram är ”batteri”.
Detta kan exempelvis leda till idéer som att lagra sköljvatten i en separat tank under diskbänken. Tanken skulle kunna kan rena och återanvända sköljvattnet vilket skulle leda till minskad vattenförbrukning.

Brainstorming

En väl genomförd brainstorming är en rolig och energiskapande aktivitet. Metoden bygger på att sänka tröskeln för idéer och få en stor mängd idéer att utgå ifrån och diskutera. Därför så är det viktigt att man håller taket högt och ribban lågt. Idéer får därför inte kritiseras. Spontanitet uppmuntras och alla bjuds in till diskussion om idéerna.

Brainstorming kan utföras på många olika sätt. Några nyckelfaktorer för en lyckad brainstorming:
* Fokusera på ämnet. Om brainstormingen driver iväg från ämnet för mycket, var då beredd att styra tillbaka fokus.
* Ha tydliga regler för mötet: Exempelvis inga negativa kommentarer, en diskussion åt gången, ingen självcensur – kvantitet.
* Visualisera: Exempelvis genom att använda Post-It med bred tuschpenna och gärna bilder
* Förbered er innan genom att läsa om ämnet, besök en kund, se en film etc.

Whiteboarddiskussioner

Denna metod är en utav mina personliga favoriter och är välintegrerat i mitt egna arbetssätt att arbeta, så jag tänker knappt ens på det som en metod.

Vi har alla olika sinnespreferenser för hur vi föredrar att ta till oss information. Exempelvis visuellt (via synen), auditivt (via hörsel) eller kinetiskt (via känslor). Själv är jag mycket visuell och kinetisk så att jag måste se saker i bilder och skapa mig en känsla för dem. Då är en whiteboard ett fantastiskt kommunikationsredskap.

Whiteboardmetoden är enkel så länge som man kommer i håg att lyssna, se, tala och rita.

Önsketänkande

Önsketänkande är en enkelt metod för att frigöra mentala låsningar. En kollega lär ha sagt följande vid en workshop: ”Jag vet att det inte går att landa ett plan upp och ned, men tänk om det skulle gå?”. Mycket bra sätt att bryta tankemönster på.

Metoden är helt enkelt att utgå från kända begränsningar och utmana dem:
”Jag vet att det inte går att bygga ett hus som är 200 våningar högt, men tänk om det skulle gå?”
”Jag vet att det inte går att diska utan vatten, men tänk om det gick?”

Kaktusmetoden

Denna problemlösningsmetod fick jag berättad av en annan kollega.

Det kanske har hänt dig att du har funderat länge på ett problem och vid något tillfälle förklarar du problemet för en annan person och utan att den andra personen har sagt ett enda ord kommer du på lösningen på problemet.

Det som händer är att du verbaliserar din idé och får ditt problem, som till stor del huserar i den vänstra hjärnhalvan, att luftas. Problemet kan då tas emot av den högra hjärnhalvan, som har fina funktioner för kreativitet, mönsterigenkänning och intuition. Således så ger du dig själv ett annat perspektiv på problemet än om det bara snurrar omkring innanför pannbenet.

Kaktusmetoden kommer ifrån en mjukvaruutvecklare som hade en kaktus stående på skrivbordet. När han stötte på ett svårlösligt problem så förklarade han problemet ljudligt för kaktusen och kunde därigenom få nya infallsvinklar på sitt problem. Ett klurigt problem blev därefter refererat till som ett kaktusproblem.

Fler metoder

Har du något favorittips för att smörja de små, grå? Var inte blyg, kommentera (g/hj)ärna =).

Varför har vi byggt utbildningssystem som näst intill liknar snabbmatsrestauranger? Standardiserad utbildning väger högre än individuella förutsättningar. Sir Ken Robinson hävdar att vi utbildar våra barn bort från kreativitet istället för att utveckla den och att detta måste förändras.

Sir Ken Robinson är en välkänd författare, föreläsare och rådgivare inom utbildningssystem, kreativitet och innovation. Han har bland annat hållit bejublade TED talks gällande kreativitet och utbildning. I hans oförglömliga framföranden lyckas han kombinera han kreativitet och utbildning kryddat med en humoristiskt touch. Här nedan finner du en samling med intressanta och roliga videoklipp av denna intressanta herre.

RSAnimate har illustrerat ett av hans framförande och är en utmärkt introduktion till hans syn på kreativitet och utbildning:

TED talk 2006:

TED talk 2010:

Hur kommer framtidens innovationsklimat att se ut? Kommer fördomarna om uppfinnare som en excentrisk och isolerad kuf äntligen att raseras? Kommer fler och fler av de riktigt stora innovationerna att komma från intressedrivna användarkollektiv istället för från högskolor och företag?

Lagen om innovationsspridning

Lagen om innovationsspridning (eller law of diffusion of innovations på engelska), som ni kanske kommer ihåg från Simon Sineks TED talk, beskriver att ca 2.5% av mänskligheten är innovatörer. Från min horisont så innebär det att vi slösar bort 97.5% av våra resurser.

Prosumer/ProAm samt läs/skriv- och remixkultur

Jag tror att teknikutvecklingen börjar bli tillräckligt avancerad för att på allvar möjliggöra en förändring av detta. Alvin Toffler skrev redan 1980 om det som han kallade “prosumer”, dvs en hopslagning av orden “producer” och “consumer”.
Lawrence Lessig, grundaren av creative commons utvecklar detta koncept vidare i formen av läs/skriv-kultur, användargenererat innehåll (UGC-User Generated Content) och remix-kultur i sin bok “Remix: Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy”.

I TED talk-videoklippet nedan så belyser Lessing en del utav dessa aspekter i form av trender och vilka problem denna utveckling ställer till det när det möter 1900-talets lagstiftning.

Musikbranchens demokratisering

Lessig baserade en del av sitt framförande på musikbranchen. Det finns en annan aspekt av musikindustrin som Lessig inte tar upp men som jag tycker är intressant: Punkmusikens intåg under 1970-talet.
Punken förde med sig en demokratisering av musiken. Detta då musiker helt plötsligt inte behövde vara utbildade musiker, tvärtom, det var en fördel om de inte var det. Även synthmusiken som kom några år senare, kan man i vissa delar se som en förlängning av punken då de elektroniska musikinstrumenten blev billigare och det blev möjligt att göra nyskapande musik med en liten budget.

Fram till en bit in på 2000-talet så krävdes fortfarande en professionell studio för att göra musik av hög kvalitet. Studiotid var dyrt, vilket ledde till att inspelning ofta krävde sponsring från skivbolag.

Något fantastiskt hände för några år sedan som har lika stor betydelse för musikutvecklingen som punken, om inte ännu större: Datorerna blev tillräckligt billiga och kraftfulla och mjukvarorna såpass kapabla att de på allvar började kunna användas för hi-fi produktioner av musik. Detta har lett till att musik som skapas med hjälp av en billig dator i en liten skrubb kan slå tio år gamla studioproduktioner med budget på flera miljoner kronor.

Musiken är inte ensam om denna förändring. Foto, film, skrivande och publicerande blir billigare och enklare för var dag. Kort sagt, vår förmåga att skapa sträcks längre och längre och teknik och ekonomi sätter inte längre samma stora gränser som de en gång gjorde.

Kommunikation och kollaboration

Billigare och kraftfullare datorer har lett till en bred demokratisering av utvecklingsverktyg. Parallellt med detta har internet möjliggjort global kollaboration. Detta var något som vi knappt kunde föreställa oss för trettio år sedan. Ni vet på den tiden då telefoner satt fast i ett uttag i väggen (nej, inte för att laddas =).

Kommunikation och datorer har möjliggjort massiv, global kollaboration. Se bara på intiativ som Linux som utvecklas av drivna individer
och entusiaster sida vid sida med större företag.

Ett annat exempel är Wikipedia som för närvarande har 91 000 frivilliga, aktiva redigerare som arbetar med 17 000 000 artiklar i 270 språk.

Flera företag som har öppnat upp för möjlighet att bidra har fått en hängiven skara intresserade människor som hjälper till att sprida och förbättra företagets produkter.


Innovationsrådgivaren Charles Leadbetter presenterade för några år sedan sin syn på innovation med fokus på kollaboration TED, där han även lyfte fram många bra exempel:

Innovation i stora företag

Charles Leadbetters tankar runt kollaborativ innovation är synnerligen intressanta: Innovationshöjden är högre hos passionerade individer som är sammanlänkade genom sitt intresse än hos företag. Större företag, likaså affärsänglar, har en tendens att välja inkrementella innovationer hellre än disruptiva på grund av lägre risk. Detta innebär att disruptiva innovationer är mer troliga att spira från intresse- och användargrupper som Charles Leadbetter beskriver.

Detta får mig osökt att tänka på Nicholas Negroponte, grundaren av MITs medialab, som myntat ett utav mina favorituttryck när det gäller innovation: “Incrementalism is the enemy of innovation”

Förutom att stora företag generellt sett föredrar inkrementalism så uppmuntrar de dessutom uppfinnare att uppfinna ensamma genom belöningssystem etc. Detta tror jag är en stor utmaning för de stora företagen att förstå och hantera.
Myten om uppfinnaren som excentriskt geni lever kvar i företag och samhälle som om internet inte vore uppfunnet.

Min erfarenhet är att uppfinningar i regel blir både bättre och smartare om flera personer är involverade. Ett av mina personliga innovationsmantran är “diversitet föder innovation”. Det är riktigt svårt att vara diversifierad när man är ensam, i alla fall utan en diagnos som medför allvarliga psykiska funktionshinder.

För företag och samhälle som vill satsa på innovation så är de trender som belyses ovan en enorm omställning och utmaning; Företag som i dagsläget premierar isolerade uppfinnare med inkrementella idéer möter högmotiverade, självdrivande, kollaborerande uppfinnare med radikala idéer.



Var tror ni att det är mest troligt att de riktigt stora innovationerna kommer att genereras framöver?
Vad krävs för att företag och samhälle skall kunna nyttja de nya möjligheterna?

Aaargh! Du hade en sådan bra idé för bara någon minut sedan, men nu är den puts väck! Känner du igen dig? Den första delen av den kreativa verktygslådan fokuserar på just detta – att fånga idéerna när de dyker upp.

Många idéer uppstår när man låter huvudet slappna av och sväva fritt. Den gode Murphy har troligtvis varit med på ett hörn för att se till att så är fallet.

Vi har alla olika behov och preferenser när det gäller verktyg. Regeln är enkel: Det som funkar för dig funkar. Här kommer lite uppslag på verktyg som kan vara bra att ha till hands.

Papper
Old, but still going strong. Ett bra block eller lösa ark är ofta en mycket bra lösning för att fånga tankar. Då jag reser en del, så brukar jag föredra att ha ett kompakt A5-block i min axelremsväska. Det funkar för att ta snabba anteckningar etc, men om jag skall släppa loss tankarna ordentligt då föredrar jag A3.

A3 papper är perfekt för mindmaps och spridda anteckningar. Att skriva på A3 var en vana som jag lade till mig när jag arbetade med elektronikkonstruktion. Ofta så är ritningarna såpass detaljerade att man behöver ha dem I A3 format för att de skall vara läsliga. Det innebar att jag alltid hade A3 papper tillgängligt på skrivbordet och jag insåg mer och mer att jag började nyttja baksidan på ritningarna mer och mer, så till slut så började jag med dedicerade A3 för anteckningar.

Post-IT lappar

Enkelt men bra. Förutom att fånga idéer så går det ju utmärkt att strukturera sina idéer senare genom att arrangera dem på en whiteboard. Eller kanske som jag, då jag inte har skaffat en whiteboard hemma (ännu), så samlar jag dem på en dörr i mitt arbetsrum.

Ett tips som jag plockade upp från re:work var att använda en bred penna. Från att ha plitat med smal blyerts för att sedan gå till kulspets så skriver jag nuförtiden i huvudsak med 2mm bläckpennor. Man får inte plats med så mycket text så det är desto viktigare att det man skriver är kärnfullt. Samma pennval gäller alla mina anteckningar. Begränsningar föder kreativitet, så om det inte finns så mycket utrymme så lägger man en extra hjärncykel på att välja rätt ord för att fånga tanken.

Kamera och diktafon

Det finns tillfällen då man inte har möjlighet att skriva, då är diktafon oslagbart. En applikation som jag har haft stor användning av är Evernote, som är ett program för att samla tankar och idéer. Evernote kan samla kameraklipp, textanteckningar och röstinspelningar etc. Det som är finurligt är att den synkar anteckningarna mellan flera enheter. Dvs om du har evernote på din smartphone och din dator, så synkar programmet automatiskt så att du kan samla idéerna på telefonen och sedan gå igenom dem på datorn.

Improviserad whiteboard
Det går alldeles utmärkt att använda whiteboardpennor på lite mer improviserade ytor. Exempelvis kakelplattor i badrummet (undvik dock att rita i fogarna, då detta kan ses som ett ofog =).

En fördel med att använda kakel i badrummet som improviserad whiteboard är att om är otroligt morgontrött så kan man lyckas få upp ögonen för viktiga saker som skall ske under dagen. Detta redan innan hjärnan är med i matchen. Jag talar givetvis inte av egen erfarenhet *host*.

Memorera
Om du kommer på något riktigt bra på en riktigt olämplig plats där det inte finns något som helst sätt att skriva ner den, då har David Allen ett bra tips i Getting Things Done (GTD); visualisera att du skriver ned din idé på ett specifikt ställe där du har möjlighet att fånga idéen. Om du exempelvis är ute på en löptur, visualisera anteckningsblocket som du har liggandes i hallen och se hur du skriver och ritar ned din idé. Upprepa tanken flera gånger så detaljerat som du kan och chansen är stor att du låter ditt minne av idén triggas när du kommer hem och ser anteckningsblocket i hallen.

Nästa steg…
När vi väl har samlat tankar då behöver de ofta processas, men det går vi inte in på nu. Framöver så skall jag gå igenom verktyg för bla strukturera, kollaborera, generera och producera idéer.

Andra inslamlingsverktyg
Har du några favoritsätt att samla idéer på?
Kommentera gärna!

Har du funderat över vad det är som gör en bra presentation bra? Så kallad powerpointkoma kan vara illa nog när man sitter i publiken, men är det något man vill undvika till varje pris är det att se sina åhörare drabbas av denna åkomma. Här är lite tips för att slipa din presentationsteknik.

Att skapa och hålla bra presentationer är en konstform som kombinerar visuell design, storytelling och kommunikation. Trots sitt rykte är powerpoint (och keynote) fantastiska program för att skapa presentationer. Det dåliga ryktet kommer från att det är på tok för lätt att använda dem för att göra usla presentationer utan att skaparen blir medveten om det själv. Powerpoint är ett verktyg, att presentera är en konstform och hantverk som de allra flesta kan lära sig bara man har viljan.

Vad är målet?
Vad är målet med din presentation? Varför skall du presentera något? Vad är budskapet som du vill att åhörarna tar med sig och kommer ihåg? Skissa och brainstorma fram det. Ofta är målet och budskapet inte det som man tror från början. När målet är definierat, bygg presentationen utifrån detta.

Släng mallarna och bullets så långt som du kan
En stor del av det som gör många powerpointpresentationer outhärdliga är de hemska mallarna som används i tid och otid. Släng dem all världens väg. Börja med blanka slides och bygg upp presentationen från början. Bryter det mot någon underlig policy? Borde det inte vara mer relevant att ha policies mot att göra usla presentationer som gör att kunder somnar?

Använd mycket bilder, fast de bör vara enkla och tydliga. De måste vara i linje med det du vill säga, annars blir bilderna distraktioner och inte hjälpmedel. Med bra bilder behöver du inte många ord för att förklara. Ditt budskap uppfattas bättre om åhörarna fastnar inte i detaljerna utan i sveps med av de stora (geniala) dragen.

Oavsett kvaliteten på bilder, så behöver du bullet points lika mycket som du behöver mycket text på varje sida – Det vill säga inte alls.

Vikten av att öva
“Öva, öva, pröva” är en klassisk fras inom militär pedagogik. Vikten av att öva inför en presentation kan inte understrykas tillräckligt mycket. Presentera för dina kollegor, din respektive, dina husdjur, dina mjukisdjur och låtsaskompisar, dina låtsaskompisars låtsaskompisar osv. Övning gör att du kan slappna av och känna dig tygg när du presenterar. Detta gör att ditt budskap uppfattas som mer autentiskt och du har möjlighet att nå fram bättre när du koncentrerar dig på publiken och inte vad du skall säga.

Ett bra hjälpmedel när man övar och skapar sin presentation är en klocka för att se efter hur man ligger till tidsmässigt. Ett klockrent (höhö) exempel på detta är TED talk som har en strikt 18 minuters gräns. I vissa klipp kan man ibland kan man skymta ett stort digitalur vid scenkanten som löpande informerar talaren hur lång tid som återstår.

En nedräknande klocka är ett ypperligt hjälpmedel. När jag tidigare under dagen övade inför en presentation så testade jag iPhoneappen Presentation clock som fungerade riktigt bra. Om man kan eller vill sin telefonen framme (glöm inte att ställa in telefonen i flight mode och se till att inga notifieringar piper till) så applikationen även att avge vibratorsignaler så att man får en taktil indikation på att man har x minuter kvar. Fiffigt.

Att lära från mästarna
Här nedan kommer lite videoklipp och presentationer gjorda av presentationsgurus om konsten att sätta ihop och framföra en presentation.

Jesse Desjardins är en guru av rang inom presentation och presentationsdesign. Hans presentationer på slideshare slår det mesta mer med häpnad än Socker-Conny med ett järnrör. Mina två favoriter är “Steal this presentation” och “You suck at powerpoint”.

Duarte design har gjort en mycket enkel men kärnfull video med fem punkter att hålla i åtanke .

David Phillips driver presentationsteknik.com och har en föreläsningsserie på svenska som heter “Death by Powerpoint” som tar upp de vanligaste problemen med presentationer och vad man kan göra åt det.

Jesse Desjardins presentationer:

Duarte Design:

David Phillips:

Om presentationer hade en form – hur skulle den formen se ut? Vad är det som gör en storartad presentation så bra? Finns något speciellt mönster eller dramaturgi som återkommer? Kommunikationskonsulten Nancy Duarte är något spännande på spåret.

Nancy Duarte är en kommunikations- och presentationsguru som bland annat ligger bakom det starka presentationsmaterialet i Al Gores film “En obekväm sanning“. Nancy har även skrivit boken “Slide:ology: The Art and Science of Creating Great Presentations” som varmt kan rekommenderas till alla presentationsnördar.

Dynamik och dramaturgi

Nancy använder samma exempel som Simon Sinek; Steve Jobs iPhonelansering och Martin Luther Kings “I have a dream”-tal och analyserar dem från ett dramaturgiskt perspektiv.

Mönstret som uppträdde när hon analyserade hur talarna växlade mellan nuvarande situation och den önskade är mycket spännande. Hon liknar rörelserna fram och tillbaka mellan beskrivningarna som segling i motvind.

De tre faserna, Aristoteles arv

Precis som Aristoteles beskriver i “Ars Poetica” hur en god berättelse byggs upp, så har varje bra presentation tre faser: En början, en mitten och ett slut. Det känns väl inte direkt som raketforskning, men fundera över hur många (dåliga) presentationer som du har sett som saknar en eller flera av dessa faser.

I presentationssammanhang så är inledningen en orientering om nuvarande situation som kontrasteras mot en utopisk bild av hur det skulle kunna vara. Det är viktigt att denna bild skapar en stark kontrast mot nuläget, annars så verkar det inte som så angeläget eller viktigt.

Under mittfasen pendlas det mellan nuläget och det önskade läget för att ruska om världsbilden, bryta ned förändringsmotstånd och vinna över alla till det önskade läget.

Slutligen i avslutningsfasen så förstärks det önskade läget med en uppmaning till hur deltagarna kan agera för att få det att hända.

Det låter verkligen lätt som en plätt, men det är lätt att göra saker mer komplicerade än vad de behöver vara. =)

Varför kan du tänka dig att köpa en telefon, mp3-spelare och dator från Apple, men inte från HP? Den gyllene cirkeln är en modell som ger en förklaring till detta. Det handlar till en större del om hur man kommunicerar än produkterna och har mer biologiska än psykologiska kopplingar.

I det klassiska klippet nedan förklarar Simon Sinek sitt koncept “den gyllene cirkeln” – en modell som inspirerar människor att ta till sig idéer, produkter eller företag.

Jag ser Simon som en fantastiskt duktig kommunikatör och efter att jag såg detta klipp första gången förra året så ändrade det min inställning till hur jag försöker att kommunicera och hur jag kan driva förändringsarbete.

Den grundläggande principen bygger på att man utgår från frågan “varför?” för sedan gå vidare med “vad?” och “hur?”.
Även om det låter otroligt enkelt, så är det omvända regeln och inte undantaget.

Varför?

Från min horizont är “varför?” är en utav de mest kraftfulla frågorna som man kan ställa. Jag tror att vi förlorar en stor del av förmågan eller viljan att ställa den frågan när vi växer upp. Barn är experter på att ställa frågan (till många vuxnas förtret) och jag tror att det finns en koppling mellan “varför?” till fantasi och kreativitet.

Genom att fråga oss själva varför kan vi förändra vårt perspektiv till omvärlden och hitta nya idéer.

Varför? Varför? Varfö…

Även om Toyota-modellen fick sig en törn under förra året pga av kvalitetsproblem, så har de tagit fram en metod för att belysa frågan med sina fem varför.

Istället för att applicera metoden som en felsökningsmetod, så kan man använda den på den idé eller produkt man utvecklar för att därigenom ta fram det viktigaste kundvärdet. Baserat på detta kan man sedan formulera sin kommunikation med utgångspunkt från Simons gyllene cirkel.

Scott Belsky presenterar på 99% (fantastiska logga) hur man undviker hur man undviker den vanligaste fällan i den kreativa processen.

Scott sammanfattar många viktiga aspekter av den kreativa processen på ett synnerligen elegant sätt.
Han går bland annat igenom:

• Den vanliga, kämpiga fasen (som han kallar idé- eller projektplatå).
• Behovet av begränsningar (externa eller interna),
• Vikten av att göra något (även om det är litet)
• Att idéer nästan är gratis och finns i överflöd, det är vad du gör med dem som är intressant.
• Den största biten i den kreativa processen ligger inte i den medfödda kreativa ådran utan i ledarskap (av sig själv och andra),förmågan av att kunna organisera och kommunicera med sin omgivning.

Om du har kunnat motstå att kika på klippet så här långt, föreslår jag du spanar in det nu.

Här nedanför har jag lagt till lite mer material och egna reflektioner runt några utav de ämnen som Scott tar up.

Projektplatån och situationsanpassat ledarskap.

När det gäller det som Scott kallar projektplatån, så ser jag starka likheter det som kallas U2 och U3 i Ken Blanchards modell för situationsanpassat ledarskap; SLII. Denna modell kan användas i att leda sig själv så väl som andra,

U2 beskriver en fas då kompetensen för uppgiften sviktar. Personen (eller teamet) har mött de första motgångarna vilket gör att motivationen tryter och det känns svårt att komma vidare. I fasen U3 så är kompetensen högre men engagemanget kan vara sviktande. Detta kan man kalla för den vanligaste “ooh shiny!” fasen, då det är väldigt lätt att bli distraherad av nästa spännande sak. Eller som Scott säger, nästa idé dyker upp istället =).

Vad är då SLIIs recept på dessa faser? För U2 så är det ett instruerande ledarskap, vilket innebär tydliggörande av regler och gränser samt stöttning och uppmuntran (Scott nämner här någon typ av spel). Om man inte redan har brutit ned arbetsuppgifter, så är det högt tid att göra det nu. Man kallar ledarskapsstil för “coachande”, men det är inte riktigt coachande som vi känner det här i Sverige, då det är mer instruktivt än stödjande. Fokus ligger på att bygga upp kompetens likväl som motivation genom att förklara varför man gör det och tydliggör därigenom målet.

Fasen U3 hanteras enligt SLII med ett stödjande ledarskap. Detta är mer i linje med det som vi är Sverige kallar ett coachande förhållningssätt. Här handlar det till stor del att bygga upp tillit till sin egen förmåga och därigenom stärka motivationen genom att man ser att man klarar mer än vad man tidigare trodde.

SLII är framförallt tänkt som verktyg när man leder grupper och andra individer, men det går med framgång att applicera samma principer på sig själv. Genom att ställa sig följande frågor så kan man hitta metoder för att identifiera och hantera dessa faser:
Vad gör man när man börjar sopa bort däckspåren men känner att målet är väldigt långt bort?

Vad kan jag göra för att förstå att jag har blivit knockad av min första stora motgång och vjag vet inte hur jag skall klara av målet? Hur kan jag koppla ihop situationen med att tydliggöra ramar och gränser för att styra in mig själv på rätt riktning? Hur märker jag att jag har passerat det första hindret och behöver bygga upp tillit till min egen förmåga?

Några förslag:
Skriva lappar på badrumsspegeln som pejlar ditt humör inför uppgiften. En återkommande fråga i kalendern. Kanske någon lämplig smartphone app.
Du kan säkert hitta någonting som passar just dig bäst.

Om att göra någonting och bryta arbete i mindre delar

Vikten av att bara göra något och leta upp motsåndare beskrivs bra i den lilla husbibeln Rework av Jason Fried och David Heinemeister Hansson och i the Cult of Done Manifesto.

Nedbrytning av projekt handlar inte bara om projektplanering utav även om att hantera arbete på individnivå. Personligen så använder jag två olika metoder (till och från, bör tilläggas) för att planera och utföra det som jag har planerat:

GTD (Getting Things Done)
På svenska så har GTD fått den svängiga titel “Få det gjort!” och kan bla återfinnas hos adlibris.
Tanken med GTD är att göra plats i huvudet för kreativa tankar genom att strukturera alla omkringflygande tankar så man är tydlig mot sig själv vad man skall göra, vad nästa steg är och vad ett lyckat resultat innebär. Ett riktigt kraftfullt planeringsverktyg för det dagliga och långsiktiga arbetet.

Pomodorotekniken.
Pomodoro går utmärkt att kombinera med GTD och är ett sätt att timeboxa egna aktiviteter. Man kan säga att det är en mikrovariant av utvecklingsmetodiken SCRUM. Pomodoro har inte sprintar på dagar eller veckor utan de är fast definierade till 25 minuter (kallas för pomodoros) där man fokuserar enbart på en sak. När man planerar i GTD så kan man uppskatta hur många pomodoros som krävs för att sedan planera in dem.

Det kan sägas att dessa två metoder kräver en stor nypa självdisciplin att komma igång med och hålla löpande. Jag upplever att de tillfällena då man har detta på plats, då löper arbete snabbare och mindre energi går åt till onödiga saker. Jag har fortfarande inte klarat av att klara av mer än två pomodoros per dag, så behovet är det inget fel på.

Orginalkällor:

Jag snubblade över Scotts presentation via Lifehacker (artikel) och brainpickings (artikel)